Begravd i smärta

av Evelina, 13 år

Jag lever i ett h*lvete och det blir bara varmare och varmare. Snart exploderar det, och alla mina känslor kommer ligga söndertrasade i en hög framför dig. Jag kommer vara helt blottad, naken. Och endast du kommer kunna rädda mig. Men det skulle du inte. Du skulle gå därifrån och lämna mig att ensam rengöra såren. Din tystnad skulle vara lika med salt. Varje sekund skulle vara ett saltkorn som sakta beblandar sig med det trögflytande blodet. Det skulle göra ont. Så j*vla ont, att sitta och känna sekunderna, hur de svider i mina öppna sår. Vänta på att du ska komma tillbaks och säga något. Vänta på att du ska avbryta tystnaden som lagt sig som en tjock dimma och dina ord skulle vara som plåster, dom skulle ta tillbaka alla sekunder utav olidlig tystnad och alla saltkorn som svidit.
Men det skulle du inte göra. Jag skulle ensam försöka hindra saltet, tystnaden. Jag skulle ropa men skulle bli utan svar. Och saltet skulle regna ner över mig jag skulle begravas i smärta med svidande sår. Jag ryser till vid tanken. Att stanna är inte ett alternativ. Därför måste jag bort.